Återkommande skrivs det om en avsaknad av tjänster i 3G-näten som i sin tur beskylls för att ha en hämmande effekt på efterfrågan av 3G som i sin tur till viss del styr utbyggnadstakten av 3G-näten. Men, vem är det egentligen som styr vad?
Häromdagen hade jag åter en intressant diskussion med en av mina gamla barndomskamrater som idag arbetar i framkant med 3G. Vi har växt upp tillsammans och har under vårt yrkesverksamma liv gått skilda men ändå parallella vägar. Han har uteslutande arbetat med mobiltelefoni och om någon missat det så klappar mitt hjärta varmt för TCP/IP. Vi har många beröringsytor och har ofta olika infallsvinklar i våra diskussioner. Jag kan inte nog säga att jag uppskattar denna form av erfarenhetsutbyten.
Den senaste diskussionen handlade alltså om tjänster inom ramen för 3G. Det unika med 3G är möjligheterna att skicka röst, data och bilder samtidigt och med god prestanda. En typisk 3G-tjänst är rörliga bilder. Tyvärr måste jag medge att detta inte är något som imponerar på en TCP/IP fantast. Att blanda olika former av tjänster över en bärare är snarare vardag för oss.
Det som imponerar på mig är när jag kan sätta mig på X2000 tåget från Stockholm till Karlstad och ha kontinuerlig kontakt med Internet med en bandbredd som är i klass med ADSL. Något som för övrigt har varit möjligt i närmare ett år. Jag som konsument och måhända TCP/IP fetischist efterfrågar alltså något så tråkigt som en tillförlitlig, kostnadseffektiv och mobil infrastruktur med tillräcklig prestanda för att överföra mina IP-paket.
Våra åsikter går alltså isär huruvida 3G skall vara en ren IP-bärare eller tjänstebärare. 3G-operatören ser en stor fördel med att utveckla unika 3G tjänster eftersom det ger ett betydligt större täckningsbidrag än att bara “skotta” IP-paket. Access till Internet betraktas faktiskt av en 3G-operatör som en tjänst och det är för övrigt den enda 3G-tjänst jag känner ett verkligt behov av.
Mitt behov är alltså att överföra IP-paket. Jag kan därför inte låta bli att fundera på vad det skulle ha inneburit att införa EDGE (Enhanced Data rate for GSM Evolution) i våra nuvarande GSM-nät? EDGE är enkelt uttryckt en vidareutveckling av GPRS som erbjuder en överföringshastighet av närmare 500 kb/s. Kostnaden för EDGE jämfört med 3G är i storleksordningen felräkningspengarna i de stora 3G projekten. Vi kommer med största sannolikhet inte se EDGE i Sverige eftersom alla våra nuvarande GSM-operatörer bränner allt krut på 3G. Var och en kan själv gissa vad ett införande av EDGE skulle få för konsekvenser för 3G.
Tyvärr närmade vi oss inte nämnvärt i vår diskussion huruvida 3G skall vara IP-bärare eller tjänstebärare. Det vi kan konstatera är att det finns ett behov av en mobil bärare av IP-paket. Något som 3G kan utföra som en tjänst av många. Vi kan också vara överens om att det är mina behov som styr vad jag fyller IP-paketen med. Jag ställer mig skeptisk till att det är infrastrukturbyggaren, 3G-operatören, som också skall utveckla tjänster som de tror jag kommer att efterfråga. Det kommer med stor sannolikhet att bli ett antal tjänster som ingen kommer att efterfråga vars kostnader också måste bäras av 3G abonnenten. Lägg där till kostnaderna för bygget av 3G näten.
3G kan alltså bli min bärare av IP-paket, men trots det fortsätter 3G-operatören att utveckla tjänster som de tror att jag är i behov av. Kapaciteten kommer att vara tillräcklig för att överföra mina IP-paket och jag gör bedömningen att tillförlitligheten kommer att vara mycket hög. Men, kommer 3G att vara ett ekonomiskt alternativ för överföring av IP-paket? Kanske blir det med 3G som med satellittelefonen, man tar till den när det inte finns något annat alternativ och när nöden är som störst. Inom något år har vi svaret. Parallellt växer det upp en mobil IP infrastruktur som i det tysta äter av den kaka som 3G-operatören inte förmår att ta åt sig.
© 2004 Thomas Nilsson, Certezza AB
Thomas Nilsson
